ibland vill jag bara ställa mig och släppa ut alla dom där tårarna och
orden som gnager inom mig. jag vill bara visa någon hur ont det gör,
att jag precis som någon annan kan vara svag och faktiskt vara så ur less
på allting. att orken i min kropp börjar ta slut, att styrkan som en gång fanns
där nu börjar försvinna. jag vill inte att folk ska ömka med mig i mina bekymmer,
att tycka synd om mig eller må dåligt för min skull. förstå bara att även jag har
mina dåiga tider, även jag har stunder i livet då jag kan behöva den där stöttande
handen, den där kramen som egentligen inte brukar betyda något, men som en dag
som denna kan få allt att falla på plats. att känna att jag har någon bakom mig som stöttar
i dom där nedrands stunderna när allt bara verkar falla och inget verkar bli som det ska.

jag har nog jordens bästa vänner, men ibland känns allt otillräckligt, och jag kan vara
riktigt jävla otacksam över det jag har.
"de är då aldrig nöjda" och ne det är vi nog fan inte.
är väl ytterligare en sån där sak man kan bli så förbannad på, att man aldrig nöjer sig.
man har en massa, fina vänner, fina saker, fint hus, fin familj osv...
men ändå ska man ha så mycket mer, man blir aldrig nöjd.
har man bra vänner, kan man alltid ha fler,
har man fina saker, kan man alltid ha mer.
har man fint hus, kan det alltid vara finare.
varför är vi aldrig nöjda?!

jag har inget liv att klaga över egentligen, ärligt talat är jag riktigt nöjd
över mitt liv. har aldrig haft det riktigt riktigt tufft, aldrig varit med om någon
stor tragedi eller något annat som påverkat mig mer än någon annan.
men det är just det som gör det, mina problem anses som så små i andras ögon, som har
varit med om värre. men i mina ögon är mina problem stora, för jag är inte van vid att ha
det jobbigt, jag är inte van vid att min trygghet i vardagen bryts.
"man ska aldrig klaga för det finns folk som har det värre" och jo visst det gör det,
men det finns det ju alltid, oavsett vad man har för problem eller hur man än känner
så kommer det alltid finns någon eller någr som har det värre. men ska man för det inte få må
dåligt över sina "problem" eller känna att dagen ibland kan suga så hårt att man bara vill att
den ska försvinna.
alla är vi olika och alla har vi olika grader i våra liv på vad som är jobbigt, vad som är bra
och vad som kan bli bättre.

låt oss alla ha våra problem och kategorisera inte graden av problem,
problem är problem oavsett människa!